Och utan att vara alltför bevandrad i regissörerna Mårlind och Steins tidigare repertoar så känns det så här i efterhand självklart att de två skulle tillföra en viss krydda, vilket också sker med besked. Musiken och låtarna är såklart fantastiska (om man är lagd åt det hållet) och passar riktigt bra som både byggklossar till historien och som ledmotiv till filmen och oavsett om man är bekant med Göteborg och Håkan Hellströms alster eller inte, så kommer man utan problem kunna ta till sig berättelsen. Filmen är på ytan, liksom också många av låtarna i den, sorglös och lekfullt popromantisk. Men därunder finns samtidigt ett allvar och en hel del vemod och mot slutet när relationerna på riktigt prövas, blir jag alldeles andfådd av anspänningen som uppstår i den oväntat dramatiska upplösningen. Skrattet byts ut till gråt när det plötsligt blir helt andra tongångar i filmen och även om det växlar tillbaka och blir glatt igen, så trillar tårarna faktiskt fortfarande nerför mina kinder när jag går ut ur biografen.
Den fanskaran, som är stor, hade förmodligen hellre sett en film med verklighetens Hellström i huvudrollen. Hursomhelst kommer Känn ingen sorg att gå som tåget i Göteborg. Mer tveksamt om det blir någon publikrusning i premiärstäderna Ystad, Fagersta och Örebro. Fotnot: Känn ingen sorg har ordinarie biopremiär nu på fredag.
Här kan en bro i Göteborg leda ända till Rio de Janeiro. Här kan en tågresa över Öresundsbron samtidigt vara både nutid och 1960-tal. Framför allt är "Känn ingen sorg" en härligt livsbejakande historia, fylld av humor, kärlek, en del svärta, suveränt skådespeleri och naturligtvis massor av underbar musik. SE OCKSÅ: Danny Boyles "Trainspotting" (1996) med Ewan McGregor i huvudrollen har samma energi, häftiga bildspråk, galna humor och känsla för musik. Finns på dvd. VISSTE DU ATT… manusförfattaren Cilla Jackert och regissörerna Mårlind/Stein även samarbetade med nu kultförklarade ungdomsserien "Spung" (2002–2003). Kan nu ses i SVT:s Öppet arkiv. JUST NU… är Håkan Hellström ute på en kortare turné. Spelar i Grebbestad i kväll, i Varberg (26 juli), i Helsingborg (1 augusti), i Sundsvall (3 augusti) och i Stockholm (30 eller 31 augusti). Publicerad: 19 juli 2013 kl. 00
Även om det höjer upplevelsen att ha koll på Håkan Hellström måste man inte vara ett inbitet fan för att njuta av filmen. Däremot måste man stå ut med att folk plötsligt bryter ut i sång. Och att toner bokstavligen dyker upp ur tomma intet, liksom att räkor kan börja prata och låta precis som Leif Loket Olsson. Så kallad magisk realism är ett stilgrepp som man antingen gillar eller inte. Jag tycker att det funkar alldeles utmärkt i det här sammanhanget. Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein bjuder på vackra bilder, hisnande kameraåkningar och allmän visuell storslagenhet. De kan sitt hantverk, det kryllar av små och stora dramatiska höjdpunkter och komiska poänger. Därför är det synd att de inte har klippt hårdare, i mitten står filmen och stampar lite. Skådespelarna gör ett mycket bra jobb, Adam Lundgren är perfekt charmig i huvudrollen och Tomas von Brömssen är gullig som fiskarfarfar. Störst utmaning att verkligen gjuta liv i sin Hellströmska klichéfigur har Disa Östrand, som spelar Eva.
Den andra invändningen är på sätt och vis mer intressant, eftersom den inte är lika väntad. Nämnda kollega har bott många år i Göteborg och tycker att hyllningen till staden är påfrestande klyschig. Även det stämmer. Även det (får man anta) medvetet. Det här rena Göteborgsporren – en dansant och ungdomlig "Albert & Herbert", uppdaterad med mycket pop, lite knark och ganska snällt sex. Det är "feskekôrka", Makrillarna och arbetarklassromantik. Och visst, det är lite fånigt, men till min stora stockholmska förvåning gillar jag det.
:( Hoppsan, nu gick något fel:( Försök igen!