När Ruon tappade känseln i hela sidan och såg underarmen hänga slapp i en onaturlig vinkel trodde han först att han förlorat den. – Men de lyckades rädda den, under de omständigheterna som rådde var vården otroligt bra, berättar han. Det var inte bara handen som skadades då granaten slog ner. Ruon fick också splitterskador i hela bukpartiet. – Först kände jag ingenting, det kändes bara konstigt… Sen såg jag ner över min mage och såg att det började komma blod och jag insåg att: jag har ju hål över hela magen! Ruon fick 14 påsar blod. En av dem fick hans släkting komma in och lämna så att han direkt kunde få det. Det var för farligt att vara kvar i Syrien och Ruon tog sig till Turkiet. Liksom senare hans mamma och syster. Hans släktingar är kvar i Syrien. De vill inte lämna sitt hemland utan tycker att familjen kan hålla sig inomhus och rida ut stormen tills det är över. Men Ruon tror inte att kriget någonsin kommer att vara över och han vill inte tillbaka till Syrien - sitt hemland förknippar han nu bara med hemska minnen.
Närmare en vecka senare fick jag besked per telefon att min ansökan beviljats och att att passet fanns hos polisen för upphämtning. När jag lättad och med mitt nya pass lämnar passpolisens tempel kunde jag inte undgå att se många andra människor – av utseenden att döma, från avlägsna kontinenter – lyckligt visa sina svenska pass för andra närvarande. Detta är ändå en bagatell jämfört med vad min nuvarande hustru – då med amerikanskt s. card förutom pass från Filippinerna – ett land känt för arbetssamma och ärliga mäniskor – måste gå igenom när hon ansökte – via Konungariket Sveriges ambassad i Washington D. C. - om inresevisum för att hon skulle kunna närvara vid min dotters (i första giftet) bröllop i Sverige 2009. För att få detta visum och samtidigt övertyga myndigheter att min hustru inte skulle ligga Riket till last krävdes inte färre än tolv (12) sidor dokumentation. I svensk byråkratisk ordning måste min hustru, förutom uppgifter såsom namn och anställning (Världsbanken), också bifoga vidimerade bevis på både sjuk- och livförsäkring samt ange hur hon skulle betala för sitt uppehälle i Riket.
Det är det enda han vill göra. – Bara jag kan få mitt medborgarskap så kan jag sätta igång, säger han längtansfullt och tittar ut på snöflingorna som börjat falla. Men först ska det bli vinter, sedan vår och sedan nästan sommar innan Ruon kan få komma på förhöret, eller intervjun som Migrationsverket hellre kallar det, som ska ge honom tillgång till den, för så många andra självklara, framtiden i Sverige.
Under veckan 9 – 15 november 2015 sökte totalt 10 553 personer asyl i Sverige, de flesta utan dokumentation som styrker deras identitet. [1] De får stanna i landet till deras ansökan prövats, vilket kan ta månader, i vissa fall år. Polisen räknar med att ett nästan lika stort antal kom in i landet samma vecka utan att registrera sig. [2] Dagens kafkaliknande invandringssituation och egna erfarenheter påminner mig om Orwells klassiska påstående "Alla djur är lika, men vissa djur är mer lika än andra. " Veckor innan mitt svenska pass skulle gå ut sommaren 2015 gick jag i vederbörlig ordning till polisen för att ansöka om förnyelse av detta dokument. Jag har varit registrerad som utflyttad sedan 1983, men har utan problem förnyat mitt pass många gånger. (Sedan något år tillbaka har jag också amerikanskt pass, men tillbringar närmare hälften av min tid i Sverige för att vara nära mina barn. ) Efter en massa tjafs med en tjänstekvinna hos passpolisen – född utomlands av brytning och utseende att döma – där denna person bland annat hävdade att jag som utflyttad inte var berättigad till nytt svenskt pass, vilket sedan – när jag påpekade att tusentals andra svenskar har dubbelt medborgarskap – ändrades till att "ansökan måste utredas, vilket kan ta flera veckor".
Min hustru är idag amerikansk medborgare, och kan besöka Sverige utan att söka om visum. Att få henne att utnyttja denna generositet gränsar till det omöjliga. Under de två timmar det tog mig att plita ihop detta dokument anlände kanske över 200 asylsökande och andra för att erbjudas fri bostad, mat och fickpengar, allt betalt av skattebetalare i Konungariket Sverige. Jag kan tillägga att sedan min hustru ansökte om visum 2009 har kraven på dokumentation (om inkomst, etc. ) för en vanlig besökare till Sverige från länder utanför Schengen uppenbarligen ökat samtidigt som dammarna öppnats för en helt okontrollerad invandring av migranter från samma länder. Nils Börje Tallroth är fil. lic. i nationalekonomi och idag fristående konsult. Han har arbetat för Världsbanken och andra internationella organisationer och företag i över tre decennier. Hans senaste bok på svenska är "Bistånd på villovägar". Tillsammans med två kolleger skrev han 2012 rapporten "Activity-Based Analysis of Expenditures in the UN System" för Norges NORAD, en genomgång av hur FN förvaltar norska och andra skattebetalares bidrag.
Som syrier får han automatiskt permanent uppehållstillstånd och på så sätt rätt att arbeta. Men att hitta jobb är praktiskt taget omöjligt utan att kunna svenska, trots att han pratar bra engelska. Nu väntar han på att få svenskt medborgarskap så att han ska kunna börja plugga på universitetet trots att han är redan är utbildad. – Jag kommer förlora två år, men här behövs helst en svensk utbildning för att få ett jobb, säger han. I tio månader har han arbetat i Turkiet. Till slut tröttnade han att på bli utnyttjad som syrisk flykting av arbetsgivare och på att inte ha några rättigheter i landet och bestämde sig för att ta sig till Sverige. Här skulle allt vara bra. Dessutom skulle han få tillgång till den sjukvård han behöver efter de skador han fortfarande bär med sig från kriget i Syrien. – Jag gick till en läkare i Turkiet, men det var fruktansvärt dyrt. Jag hade inte råd, berättar han. Ruon behöver en operation och träning för sin hand som skadades av en granat då den slog ner precis bredvid honom.