Men om man söker sig till senare hälften av 1900-talet och nutid så måste Erik Ljung, f. 1938, från Simeå framhållas. En verklig folkmusikentusiast och traditionsbärare med stor repertoar fortfarande aktiv i allra högsta grad som initiativtagare till musikaftnar i hembygden. Storhetstiden för fiolspelmännen i Undersvik inträffade i mitten av 1800-talet. Från sekelskiftet så tycks favoritinstrumentet ha varit dragspel. Spännar-Villes morbröder spelade dragspel, Lars Grip från Offerberg och Paul Andersson från Söderomåsen m fl. Dragspel blev en stor industri i Sverige. Den store föregångaren och stilbildaren var förstås Carl Jularbo. Hans särpräglade takt fick ett enormt genomslag. En fantastisk gammeldansera inleddes. Den skulle vara ända in på 1940-talet. Schottis, hambo och polkett för att inte tala om tango blandades ut med valserna. På 30-talet kom Nisse Lind med sin hottrio och nu blev också foxtrot och slowfox på modet. I Undersvik kom många i Spännar-Villes fotspår. Dragspel var kult i allra högsta grad.
Det är av stort nationellt intresse att bevara detta till kommande generationer. Det allmänna intresset för folklig musik, dans och sång är tilltagande. Det finns ett behov av och utrymme för ett geografiskt välplacerat centrum där genrerna kan samverka i en kreativ miljö. Våra grannländer i Norden har sedan länge ett flertal sådana verksamhetscentra. Ole Bull-akademin i Trondheim, ett av Norges fem institut, och Folkmusikinstitutet i Kaustinen, ett av Finlands tre, kan nämnas som exempel. Enligt min mening är det av nationellt intresse att ett folkmusikinstitut ges möjlighet att utvecklas i Sverige. Verksamheten i Tobo har goda förutsättningar att utvecklas och bli ett nationellt folkmusikinstitut med kurser och seminarier i internatform, forskningsverksamhet och dokumentation m. m. Det behövs ett långsiktigt ekonomiskt stöd för att detta skall bli verkligt. Även i tider med begränsat budgetutrymme och restriktioner när det gäller att bevilja statliga medel, är det viktigt att stödja projekt som säkrar och utvecklar vårt kulturarv och vårt kulturliv.
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now! Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu! This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs. kontrasterar mot våra skandinaviska och finska ungherrars blygselblandade förskräckelse för dylika ting. Vi hade fått goda platser, blifvit trakterade och omringade. Det är lika lönande att vara finne i utlandet, som att vara en dansande björn, i synnerhet då sällskapet, som här var fallet, är sammansatt mest ur de s. k. lägre samhällsklasserna. Sjelfva voro vi mest intresserade af vår celebra värdinna och spanade ifrigt efter henne. Der stod hon, arm i arm med två andra qvinnor. Alla tre ryktbara på sitt sätt. Den yngsta, en dam med cendréfargadt hår och tunga silfverarmband, var unga mrs Thorpe, Longfellows dotter och svägerska till fru Ole Bull. Den andra, hon med det indiffe-renta ansigtet, var Frederick Douglas' andra hustru.