Mina drömmars stad – analys Boken "mina drömmars stad" är vad jag skulle säga en romankrönika skriven av Per-Anders Fogelström som var en svensk författare och journalist född 1917, död 1998 (80år gammal). Den bild jag har fått av Per-Anders Fogelström är att han är en fantastisk författare som skriver utomordentliga kapitel som är väldigt lärorika. Jag läste pocketupplagan av Mina drömmars stad som var utgiven 2009. Henning är en femtonårig pojke med stora drömmar. Han lämnar allt bakom sig för att starta ett nytt och bättre liv och reser till Stockholm som under den här tiden håller på att industrialiseras (from år 1860-1890). Staden erbjöd en mängd fler jobb, vilket Henning fick känna till och lämnat allt i sitt tidigare liv för att chansa på en bättre tillvaro. Dock så är det många fler som också vill ta den chansen. Urbanisering startar i Sverige och jobbplatserna tillsätts snabbt, men Henning är ung, naiv och har mycket god tur, just för att han vid sin ankomst får nya vänner (Kerstin, Olle och Maja) som hjälper honom att skaffa ett arbete samt bostad på en stearinfabrik.
Stilnivån i boken är hyfsat vardaglig, samtidigt som Fogelström kan göra väldigt mycket med de vardagliga orden. Han använder ett rikt och nyanserat ordval vilket kan vara både positivt och negativt för allmänheten och vilka läsarna är. För äldre generationer kan det vara tänkt att det ska fungera som ett hjälpmedel för att skapa känslor och stämningar medan för ungdomar då det mestadels kan vara en svårighet att förstå bokens innehåll. Dock så måste han ha en stor eloge för att han verkligen skapar en grym stämning med sina ord. Han kan få de vackraste ord att låta falska, samtidigt som att han kan få de tråkigaste ord att låta intressanta. Fogelström har gjort många starka och personliga karaktärer i boken. Till skillnad från miljöbeskrivningarna lägger han inte ned så mycket på att förklara de yttre egenskaperna som syns. Exempel ur boken – "Kristin var den mest levande, den föränderliga. Olle satt ljus och trygg. Maja tung och sugande sin karamell. Henning själv smal och blyg" s. 26.